Igår var det fars dag. Den enda dagen på året som man egentligen blir verkligt påmind om att man inte har en pappa. När man gick på lågstadiet skulle vi varje år inför fars dag göra egna kort och ge till sin far. Första gången (i ettan) började jag gråta eftersom jag inte hade någon pappa att göra ett kort till. Men min lärare kom på en jättebra idé. Jag fick göra ett kort och plasta in, för att sedan lägga på min framlidne fars gravplats. Och så fick det bli alla andra år också.
Jag brukar försöka att besöka hans grav när det är fars dag och så hade jag även tänkt göra i år. Men jag glömde helt bort det. Ångest, stavas det. Å N G E S T. Fick en klump i magen när jag fann mig själv i bilen på väg in till stan. Hur i hela fridens namn kunde jag glömma bort det?
Tur att det inte är ett tvång att uppvakta ens far bara för att det är fars dag, det kan man ju göra de 364 resterande dagarna av året också. Eller som i år, de 365 resterande dagarna.
Eftersom jag sällan besöker hans grav så funderar jag på att köpa en julig uteblomma och plantera lagom till jul, eller tidigare. En till advent kanske. Nåväl, det viktigaste är att jag tänker på honom kanske, och det gör jag ofta.
Får ofta höra av hans gamla vänner vilken fantastisk människa han var. Kanske därför jag också är så fantastisk? Skämt åsido.
Han förtjänar i alla fall en hyllning, (Sven-)Åke Edström. Tack för livet!