P.g.a. mitt rådande röstläge så fick jag göra lite annat på jobbet idag för att slippa prata. Monterade ihop tarifoldrar, satte i papper och satt och klippte små små lappar som sitter längst ut på dem, så man ser vad det är bakom varje plastficka alltså. Haha, vilket terapiarbete det blev. Men klockan 14 fanns det inget mer att göra så de skickade hem mig och bad mig "hålla käften" resten av dagen. SÅ, jag gick hem till mamma. Hon bjöd på honungsvatten och snackade medan jag nickade och ibland skrev jag lappar som svar. Verkligen en skum dag. Det jag har sagt sen 14:30 är typ "tack" "nä, nu gråter jag" (kollade på Himlen kan vänta) och "hejdå".

På tal om något helt annat så är det så tragiskt det som har hänt i Afghanistan med våra soldater från Isaf/Livgardet. Jag tänker bara på om det hade hänt för två månader sen så kanske det hade varit Jonas som var en av de två. Jag vet att man inte ska tänka så, men kan ju inte låta bli att tänka i de banorna. Tänker verkligen på deras familjer nu. Det måste vara så hemskt att mötas av en sådan nyhet. Man vet ju att det kan hända om någon åker iväg på ett liknande uppdrag. Men samtidigt finns hoppet där och hoppet är ju det sista man ger upp, men ibland räcker inte heller hoppet.