Åh, jag får så ont i hjärtat och mina ögon svider. Nu när våren är här och sommaren är på väg kan jag inte låta bli att längta ut till huset. Jag saknar inte att bo i Fåker, men det är just den där känslan av frihet som jag inte kan sätta ord på. Att gå och hämta tidningen i nattlinne utan att någon bryr sig. Att lyssna på jättehög musik mitt i nätterna. Att sitta på altanen in på småtimmarna, dricka te och kolla på solnedgången. Att ligga på gräsmattan en varm sommardag och läsa en bra tidning. Att känna lukten av nyklippt gräs. Att gå ut i skogen 300 meter bort och skrika jättehögt för att man är så förbannad. Att äta frukost på bron i morgonrock. Att cykla ner till badplatsen vid Ica och ta ett kvällsdopp i kvällssolen. Att ta bilen/mopeden till Månstaviken och prata skit med vänner en hel kväll. Att cykla till "Östasjöss" och möta upp Sofia. Att plocka sju sorters blommor från åkern 10 meter bort och ställa i en vacker vas på bordet. Att bara vara.
Och huset. Det vidriga orange kaklet i köket. De vita vackra träväggarna i vardagsrummet. Det gamla taket. Snetaket som man hatade mest av allt. Mammas stereo i köket där hon spelade Procol Harum och Dinah Washington på högsta volym sent på kvällarna. Den misslyckade franska balkongen. De röda väggarna i mitt rum. Allt.
2 kommentarer:
Nä nu börjar fia gråta... känner precis samma fast för vår gamla rosa villa...
Vilket fint inlägg! Förstår om det kommer dagar då det känns jobbigt att längta tillbaka till något som varit ens hem en gång i tiden =/
Skicka en kommentar