KENT

Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar tills mina absoluta favoriter (i alla lägen) släpper nytt i april. På senare år har jag inte hoppats så mycket på deras album, vet inte varför men så är det. Men nu - jag längtar, jag längtar och jag längtar. Och jag hoppas. Och jag vet att de inte kommer att göra mig besviken denna gång heller.

Förra fullängdaren, En plats i solen, gillade jag inte alls först. Tyckte låtarna Gamla Ullevi och Ismael, var helt okej, men inte mer än så. Ack, ack, ack. Gud så det albumet växte i mina öron efter cirka hundra spelningar. Nu ser jag det som ett av Kents mästerverk. Efter Hagnesta Hill och debutskivan. Och alla andra. Herregud, de är ju genier. De misslyckas inte med något.